Jag har ont i precis hela kroppen och lite till. Jag kan knappt andas pga en massa jävla damm och skit i halsen trots att jag använt andningsmask hela dagen. Att städa en silo, mina damer och herrar, är inget för känsliga personer.  Fyfan, smärtan och träningsvärken kommer vara så förbannat ännu mera förjävlig imorgon.

Ja - jag är fortfarande lab-assistent, fast med lite mer udda uppgifter emellanåt.

---

Flera vänliga själar har hört av sig både via kommentarer i bloggen samt på msn angående Torres. Ska försöka göra en lång historia kort.

Torres kom som bekant tillsammans med sin helbror Cujo hit i april i år som omplaceringsråtta från en tjej som inte riktigt hade tid med dom. Torres var alltid ganska blyg, men ville alltid vara med där saker skedde och kom alltid fram och hälsade när man kom.

Torres rosslade lätt redan första dagen och det fortsatte sedan med mindre uppehåll då och då. Redan här gick jag till en vet. med honom för att behandla. Behandlingen bet inte och det var ett himla spring till veterinären och två nya behandlingar testades på, varav den sista var kortisonbaserad med stödmedicinering av antibiotika. Inte heller detta funkade och det var en ständig fajt mellan mig och Torres när det var dags för medicinen. Faktum är att det var så besvärligt att det bara var jag som lyckades få i honom det. Denna behandling bet inte heller och hans andningsbesvär blev värre. Veterinären sa att hon inget mer kunde göra men tyckte ändå inte att han behövde somna in än då han fortfarande hade gott hull och var pigg. Detta var i början på sommaren.

Veckorna gick och Torres fortsatte vara lika nyfiken som tidigare, bara det att han började magra av och blev tröttare och tröttare. Med en liten terrorist och en tvångsputsande bror som burkamrater var det föga förvånande. Trots att råttor är väldigt värmekänsliga klarade Torres den första värmeböljan bra, men det var när sommarens andra värmeperiod kom som det började bli riktigt jobbigt. Torres var tröttare än någonsin och såg riktigt risig ut, han började även tappa en del päls så vi bestämde oss för att det helt enkelt var dags att låta lillkillen få somna in.

Torres hade sin alldeles egna lilla spot på fönsterbrädan i sovrummet där han låg nästan hela tiden och myste, dom andra grabbarna var sällan där mer än korta stunder då och då. Ända sedan jag kom hem från veterinären igår och släppte ut råttorna har dom legat på Torres gamla plats konstant och knappt gått därifrån. Så det är nog fler än bara jag och Morten som saknar det lilla livet. Vårat lille gull - som Morten alltid kallade honom.