Krubbornas skräck, underbara prins J har alltså somnat in. Lite över två dygn har gått, jag har fått lite mer distans till det hela men det känns ändå som om det som hände i förrgår aldrig verkligen hände, men det kommer gå upp för mig tids nog.

Jag kommer sakna att åka ut till stallet och frysa samtliga vitala kroppsdelar till känsellöshet. Jag kommer sakna att ha lera upp till knäna efter att ha hämtat dig i hagen. Jag kommer sakna knarrandet från en foderkrubba som får en omgång av en rejäl hästbak. Kungen av krubb-gung - det var Junior det. Jag kommer sakna hans "pratande". Ingen häst pratade så mycket som honom. Jag kommer sakna hur vi flög över fälten nere vid Navestad. Ren och skär livsglädje som omvandlades till en snabb och kraftfull galopp med en vind som samtidigt lekte i din man och svans. Jag kommer sakna barbackaturerna i snön på en varm hästrygg som värmde gott om baken. En hästrygg som förutom värme även hade världens vassaste och högsta manke. Världens vackraste manke. Och med dom fina vita fläckarna på. Jag kommer sakna den supermjuka mulen och baksidorna på dina framben som pga. din ålder hade blivit alldeles stickelhåriga. Jag kommer sakna den fjuniga virveln på magen och den jättetunna och spretiga lilla pannluggen, den vi alltid skrattade åt. Jag kommer sakna den stora muskulösa hästrumpan som man alltid kunde stå bakom för att man visste att du aldrig någonsin skulle sparka. Jag kommer sakna dom skitjobbiga frambenen som faktiskt alltid sparkade efter en när man borstade din hals. Jag kommer sakna hur du tittade på allt annat än vägen du gick på när vi vare ute. Jag kommer sakna hur du tog en kort paus i ditt tuggande på höt då en tanke helt plötsligt slog dig.

Jag kommer inte att sakna ljudet av andningsbesvären. När veterinären gick ned med kameran i halsen insåg jag hur svårt det måste varit att andas, att äta och att ens leva. När en människa får ett astmaanfall brukar läkarna säga att det känns som att andas genom ett sugrör. Det DU andades genom konstant de senaste veckorna var inte större än ett sugrör, och du var en häst på 600 kg med stora lungor och stort syrebehov, inte en liten fjuttmänniska på 75. Du måste ha varit konstant hungrig, så lite mat som du fick i dig, och som du magrade av. Du drack knappt. Sista dygnet drack du inte alls, en häst i din storlek ska dricka 30 liter om dagen. Trots detta hoppades jag så innerligt, och jag hoppas ännu att veterinären ska komma på en lösning, en behandling som kan få dig tillbaka. Min stora vackra Junior.

Livet kan vara så orättvist. Du fick bara lite mer än ett halvår efter att ha slitit på ridskolan dag ut och dag in i fjorton. Du skulle dö av ålder, inte av något jävla skit i halsen. Du som var världens snyggaste och fräschaste pensionär, som aldrig tidigare varit sjuk i hela sitt liv.

Du fattas mig, älskade Junior.