Efter ett samtal med två vänner kom jag att tänka på Tures story. En sann historia som jag skrev ner om min älskade Tures öde, men som sedan fallit i glömska. Lägger upp den här så kanske fler än bara jag och några få av mina "kollegor" på Råtthjälpen får ta del av den.

---

En ruggig oktoberdag 2008 ringde det i en mobiltelefon strax söder om Stockholm. En sömndrucken tjej, som tidigare varit jourhem för råtthjälpen men som sedan några månader tidigare bestämt sig för att inte ta emot fler råttor på grund av platsbrist, svarade i telefonen. Det var en kontaktperson för råtthjälpen, som på söderortspolisens begäran, ringde och berättade att en privatperson hittat en vit råtta utomhus, närmare bestämt på Södermalm mitt i stor-Stockholm. Det var knappt att hon visste ordet av så satt hon där med ännu en hitteråtta, trots att hon bestämt sig för att sluta.

Råttan, en hane, var något av det ynkligaste hon sett. Han var i så dåligt skick att han antagligen inte hade överlevt ännu en natt utomhus. När råttan fått sig ett varmt skönt bad och lite mat i magen gick Maria, som Stockholmstjejen heter, in på internet och berättade om den ännu namnlösa och magra råttan. Flera råttälskare blev genast engagerade i den lilles öde och ganska så snart anordnades en omröstning om vad han skulle döpas till. Valet föll på Ture, då han hade haft en otrolig tur som blev upphittad just där och då. En natt till utomhus och det kunde ha varit försent.

I ungefär en månad bodde han i sitt jourhem. Eftersom Maria har flera egna råttor sattes Ture i karantän under denna tid. När Marias vänner kom på besök föll dom som furor allihop, liksom Maria själv. Alla var förvånade över hur tam och sällskaplig Ture var, han började mysknastra bara man var i närheten. Var han tacksam över att ha fått komma in igen, till någon som bryr sig?

Vid den här tiden funderade jag och min sambo, som redan hade två halvårsråttor, på att skaffa ännu en familjemedlem och kompis. Vi ville inte ha en liten unge utan någon som var i ungefär samma ålder som dom två pojkarna vi redan hade. Jag hade sett skriverierna och bilderna på Ture på ett forum och jag berättade för min sambo att jag hade en kandidat. Han föll direkt för både Tures utseende och historia och vi tog direkt kontakt med Maria. En vecka senare tog jag med mig en kompis och satte kurs mot Stockholm.

Väl framme tog en glad Maria emot oss och ganska omgående visade hon oss till ett bord med en bur som Ture bodde i. Ture, som legat och sovit, reagerade direkt på våra röster och skuttade ner från sin hängmatta och det tog inte många sekunder förrän han var ute och hälsade på oss. Ytterligare någon halvminut och mysknastret var igång. Det var svårt att inte falla handlöst för den lille herren, men eftersom vi inte kände till något om hans bakgrund och hur han fungerade med andra råttor så lovade Maria oss, vilket även är Råtthjälpens policy, att ta tillbaka råttan om det skulle uppstå problem.

Väl hemma igen fick han träffa sina nya kompisar. Könsmogna hanar är i regel svårare att introducera med varandra än små ungar etc. så vi skyndade långsamt. På dagarna fick pojkarna umgås i allt längre och längre stunder men Ture sov tillsammans med mig och min sambo om nätterna. Det gick dock förvånansvärt bra med introduktionen och efter en vecka bodde dom ihop på heltid. Visst var det lite smågnabb här och där, rangordningen måste ju göras upp osv, men aldrig något allvarligt.

När Ture flyttade in hos mig i november var han fortfarande ganska mager, och ändå hade han lagt på sig runt 150 gram sedan han hittats utomhus, och idag har han nästan dubblat sin vikt och väger ca 620 gram. Vi tror att han var någonstans runt ett år gammal när han hittades och av hans beteende och kroppspråk att döma så misstänker vi att han suttit ensam i sitt tidigare hem. Ture är väldigt snäll och gör inte en fluga förnär, men han verkar inte helt och hållet förstå andra råttors signaler när dom säger stopp vid lek etc.

Det är uppenbart att Ture känner sig trygg och nöjd i sitt nya hem. Han är en livsnjutare av rang och älskar att ligga på soffan och spana ut över rummet. Att bli ordentligt omklappad och kliad tackar han heller inte nej till. Andra intressen är att bädda och att stjäla saker, gärna i kombination med varandra. Dagstidningar, suddgummin, plånböcker, mobiltelefoner, allt skall norpas och bäddas med! Att gömma mat är också ett nöje. När färskfodret ställs in i buren om kvällarna är Ture snabb att sno sin ”ranson” och gömma den i sitt fort, en katt-transport som står på soffan, bäddad med stöldgods så klart. Ture lär sig dock aldrig att vi straxt efter att ha lagt in maten brukar stänga buren för natten, och eftersom han burit ut allt så finns ingen mat kvar där inne till honom och han får nöja sig med torrfoder. Nästa dag när man öppnar burluckorna igen blir han däremot alltid lika glad när han finner en massa god mat i transportburen.

Sedan jag kom hem från min asienresa har min älskade Ture blivit riktigt gammal och gaggig. Hur gammal vet jag ju inte, eftersom han hittades utomhus, övergiven, i vintras, men han har fått den typiska bakbenssvagheten som bara riktigt gamla råttor åker på.

Trots att vi har handikappanpassat buren, så att han lättare ska kunna ta sig överallt, så har han det svårt. Så sent som för några minuter sedan fick jag hjälpa honom upp till våningen dom får kvällsmaten på. Trots detta är han otroligt tjockskallig och envis. Han skall alltid klättra och vara med överallt, i huvudet är han som en ungråtta. Han älskar livet, han älskar att ligga i knät och bli kliad, han älskar mat, sina kompisar, och människor.

Det gör så jävla ont att veta att varje stund med honom kan vara den sista. Att undra, varje gång man kollar till honom, om han fortfarande lever. Jag sakar honom redan så otroligt mycket och han har inte ens lämnat oss än.

Skönt är ändå att veta att han är frisk, och relativt lycklig. Min älskade Ture.

Mina tre råtthjälpsflickor som söker permanenta hem:

När husse är borta dansar råttorna verkligen på bordet.

Blå kom just fram till mitt ansikte och drog loss en ögonfrans, och Björn bet mig i bröstvårtan genom tshirten.

OMFG OMFG OMFG. Så sött att jag tror jag dör!

- Jag skulle aldrig sälja Björn. Inte ens för skitmycket pengar.
- Vadåra?
- För jag tycker om honom. Han är ju vårat barn!

Hallå du! Ja, du där!

Sent ute igen? Som vanligt? Har du en råtta till hands? Bra!



Nu behöver du inte ens öppna locket på tandkrämstuben längre. Grattis till ett stressfriare liv!

Det fina med råttor är att dom inte bryr sig om vad dom ger dom för mat, eller hur smakerna passar ihop, bara det är mat.

Igår blev jag och Röd fosterföräldrar till en Vilhelm och en Roland. Det är min väninna Åsa's sambo som fått kraftiga allergiska reaktopner och nu vill dom utvärdera huruvida det beror på råttor eller ej. Det kan lika gärna vara tidiga pollen eller något annat though, men eftersom det är så fina pojkar så ställer jag upp.

                                  Vilhelm                                                             Roland

                            

Så söt hon är, Marias dotter. :D (Den enda ungen jag klarar av att umgås med utan att vilja dra en skridsko i ansiktet på henne)

                          
                                                     Dagsfärsk bild på Lill-Räkan

...så lyckades råttveterinären inte heller lista ut varför Tures urin är så kraftigt rödfärgad.

Vid en första anblick på urinet på provstickan sa han att det definitivt handlade om blog i urinen, den färgen går inte att ta miste på. Inga stenar eller annat konstigt hittades under röntgen så han satte sig och tittade i mikroskopet, men då visade det sig att det inte fanns några blodkroppar alls i urinen, han hade med andra ord längre inte den blekaste aning om vad som var på tok.

Och stackars Ture som dessutom blev drogad på kuppen. Den här stilen körde han. Mycket charmigt.