Två dagar utan Cujo och det suger. Ingen lurvig korv som ligger i soffan och sover i min blåa hoodie. Den blåa hoodien som han för övrigt brutalt mördade när jag var i USA. Blev jättesnyggt, om man gillar hål. Blä, jag orkar inte tänka på det. :/

Dessutom har jag blivit senil. Och min mor med, uppenbarligen. Och det var ambassadenresan igår som höll på att gå käpprätt åt helvete pga det.

Vi satte oss i bilen kl 07:00, och jag hade kanske 10 liter bensin i tanken. Eftersom jag inte ville stanna o fylla på flera gånger beslutade jag mig för att köra så långt jag kunde på dom 10 litrarna för att sedan fylla upp tanken helt, och därmed klara mig hem sen också utan att behöva tanka igen. Sagt och gjort, vi drog ifrån stan utan att tanka.

Vid Sillekrog, 3-4 mil innan Södertälje stod visaren nästan på rött och vi stannade för att tanka. Helvete, jag hade med min plånboken, men glömt mitt visakort hemma. Hade plockat ut det dagen innan för att springa ner på stan för att göra ett snabbt inköp,och istället för att ta med den tjocka plånboken bara plockak ut kortet och jagt det i jackfickan. På en jacka jag givetvis inte tog på mig idag. Nåja, mami var med och hon har alltid lite för mycket pengar på sig som bara måste göras av med.

Det är då det sker. Morsan inser att hon för första gången i sitt liv inte bara glömt sin plånbok hemma, utan hela sin handväska. Scheisse! Hon har inte ett korvöre på sig och i min plånbok finns bara sju amerikanska endollarssedlar. Tanken är nästan dyngtom, ingen av oss har pengar eller bankkort med oss. Vi kan inte köra hem, vi kan typ inte ta oss någonstans. Vadfan ska vi ta oss till.

Jag knäcker idén om att vi borde försöka ta oss till ett nordeakontor och där ta ut pengar, bara att hoppas på att bensinen räcker. Ringer Morten som är på jobbet, ber honom kolla upp vart närmaste nordeakontor finns. Inget i Trosa, inget i Vagnhärad. Nehepp. Bara att försöka ta sig dom 4 milen till Södertälje då på tom tank. Jag låg i ca 90km/h på motorvägen för att försöka spara så mycket soppa som möjligt, och ja, tillslut kom vi fram. Fan vad folk måste ha hatat mig där på E4an, jag vet själv hur mycket jag avskyr folk som kör för sakta.

8:45, i Södertälje. 15 minuter senare skulle vi egentligen varit på Kinesiska Ambassaden i Sthlm, men vi började så smått inse att det inte var genomförbart. Banken skulle ju inte öppna förrän 10. Vi skramlade ihop lite mynt som vi hittade här och där i bilen och lyckades få råd till en varm choklad, en kaffe och en cheeseburgare på donken. Där satt vi i en timme för att slippa frysa ihjäl ute i bilen.

En minut över 10 knatar jag in på banken. Det är fullt med folk. Jag tar min nummerlapp. 30 jävla nummer före! Herrejesus, kommer aldrig komma fram till ambassaden. 30 min senare hade jag fyra femhundralappar i näven och vi fortsatte vår resa mot sthlm, via statoil.

Okej, framme i Sthlm och skall nu försöka ta mig fram till ambassaden med hjälp av Eniros vägbeskrivning. Eniros vägbeskrivningar måste vara den sämsta skiten som någon någonsin skapat. Förbannat förvirrande och helt jävla fucked up. Vi hamnade i Orminge innan jag bestämde mig för att skita i vägbeskrivningen. Vi skulle ju förfan till Djurgården! Så vi vände och åkte in mot city igen, väl där ringde jag upp min goda väninnan Yllet och via hennes mor försäkrade jag mig om att vi var på rätt väg. Och se på fan, visst hittade vi Dag Hammarsköld, Djurgårdsbrunn and shit. Till och med ambassadsområdet fann vi, men inte den kinesiska. Började bli stressad, klockan var kvart över 11 och ambassaden stänger 11:30 om dagarna. Jag chansade, körde vidare trots att vägen ledde ut mot ingenstans. Och där, typ mitt ute på en åker, så fann vi skyltjäveln. En liten guldig fan med kinesiska tecken. W0h0!

Hetsaparkerar och kubbar in på ambassaden. Fullsmockat med folk. Får ta nummerlapp igen, 10 nummer före. Väl framme i luckan för att lämna in min ansökan så är klockan 11:30. Kvinnan som tar emot mina ansökningshandlingar konstaterar att mitt foto inte är godkänt och att hon inte kan ta emot det. Jag hänvisas att komma tillbaka nästa vecka. Typ här vill jag ta mitt liv den 63:e gången den här resan. Men jag biter ihop och försöker vänligt men bestämt förklara att jag åker till Dubai på söndag och har därmed ingen chans att komma tillbaka innan jag drar vidare till Kina. Kvinnan är väldigt hjälpsam och snäll och tar emot mitt icke-godkända foto trots allt. När jag sedan dessutom säger att det är ett expressvisum jag ska ha så vore det en lätt överdrift att påstå att hennes ansikte brast ut i ett leende och hon började skina som solen. Ett "Jaha, det var ju kul" lämnar hennes läppar innan hon ger mig min rosa lapp. Senast klockan 11 skulle man lämnat in expressansökningarna. Ajdå.

En timme senare hade jag mitt pass med visum i. Hade även ett hål i byxan vid innelåret efter att ha klättrat över ett stängsel och fastnat på vägen tillbaka till bilen.