Igår kväll började jag min hemresa från Göt-la-börj och ja jävlar, det var verkligen inte långt ifrån att allt gick åt helvete.

Satte mig i bilen glad i hågen med nyladdad mobil och allt var frid och fröjd. En smärre omväg på 15-20 mil nalkades men jag höll hoppet uppe med min homie Vinnie Paz på högsta volym där jag körde i ösregnet. Det var när jag kom fram till Värnamo som livet började bajsa på mig.

I Värnamo var det avtalat att jag skulle möta upp en tjej för att hämta en furet tower jag köpt. Problemet var bara att när jagt väl kom fram och skulle kontakta henne angående further details om vart jag skulle så var telefonen stendöd. Man är inte så jävla kaxig i en helt främmande stad med död tele vid midnatt och inte en käft ute. Det gällde att handla eller åka hem utan illertorn. Tornet som jag försökt få hem i 2-3 månader nu...

Tyckte mig minnas att jag äkt förbi ett Scandic-hotell inne i Centrum, och visst hade jag det. Scandic har WiFi, betal-WiFi visserligen men nöden har ingen lag. Parkerade så nära huset jag bara kunde, drog igång laptopen som lyckligtvis hade batteritid kvar och payade 60 spänn för att kunna gå online och be Röd ringa tjejen jag skulle möta, samt leta fram en vägbeskrivning. Efter många om och men, tack vare ett jävla kukeri från eniro-kartans sida, kom jag så småningom fram till Bunkegatan i Värnamo.

Kontenta: Det gäller att vara kvicktänkt, idérik och bara jävligt awesome. Precis som jag.