Gissa hur värdelöst det är att ha knallat ner alla fyra trapporna och gått i ca 10 minuter till innan man kommer på att man glömde det där asviktiga brevet hemma, det som man gick ut för att posta. Typ skitvärdelöst. Min alzheimers kommer ifatt mig mer och mer. Jag kommer vara helsenil innan jag är 30.

Där ragglade jag alltså fram, spottade och svor i en alldeles för varm dunväst. Jag gav mig fan på att inte gå hem igen förrän jag köpt något för att stilla min ångest, trots min dåliga ekonomi. Fan varför gör jag såhär, jag vet ju att jag kommer få ångest för i onödan spenderade pengar efteråt. Nåja, det är ju ingen skräpmat man köper iaf. Dag 13 med VLCD (bortsett från två mindre utsvävningar, det vankades grillat förfan). And I'm so proud of myself! För att jag står ut med skiten alltså...

Frågan är om jag ska ta och göra ett nytt försök med brevet nu, för att sedan klättra  upp de helvetiska 957348534 trappstegen igen, kamma mig och vänta lite på att Tomas ska komma hit, gå ner för trapporna och möta honom, för att sedan bära upp en väska som väger136 kilo för atta trappstegen igen. Ja, sounds like a plan, och jag ser jättemycket fram emot det. Verkligen.

Helgen sammanfattar jag senare.