Idag samlades vi, släkt och vänner, i Matteus kapell för att ta farväl från Rune. Det var en mysig tillställning och kapellet var proppfullt.

Pga. att Rune för några år sedan valde att gå ur kyrkan var begravningen idag borgerlig och hölls därför i kapellet och inte i kyrkan, och jag skulle nog vilja påstå att jag föredrar den här typen av begravningar. Jag tycker att det är den döde som skall vara i fokus under begravningen, inte en massa krimskrams och tjat om Gud hit och Jesus dit.

Rune var, tillsammans med sin bästa vän Leena, något jag skulle vilja kalla för pionjärer. Pionjärer i den bemärkelsen att dom trotsade både sin egen och flera efterkommande generationers normer och syn på vänskap över könsgränserna. Dom spenderade nästan all vaken tid tillsammans, var iväg på en massa galna upptåg och resor. Leenas farväl av Rune framme vid kistan blev för mycket för mig, det bara brast. Jag kan inte ens tänka mig vad hon går igenom just nu. Fina Leena, och underbara Rune. Kommer kännas väldigt märkligt att aldrig se dom två tillsammans igen.