Den 26:e Februari är en tung dag för många norrköpingsbor, och just idag kanske lite extra.

Det var för ganska exakt tio år och åtta timmar sedan jag låg där i tandläkarstolen på Fleminggatan. Musikkanalen Gold FM var inrattad på radion när det plötsligt bröts mitt i en låt för en extra nyhetssändning. En minibuss med ungdomar från Norrköping påväg till Bodaborg i Karlskoga var inblandad i en trafikolycka med en lastbil och samtliga nio personer i bilen hade omkommit.

Jag visste att några av mina vänner på Rambodals fritidsgård skulle iväg till Bodaborg just denna dag, tillsammans med några barn från andra fritidsgårdar. Men självklart så hände sånahär saker aldrig ens egna nära och kära så jag behöll lugnet.

Efter tandläkarbesöket ringde jag min bästa kompis Sandra. Hon var väldigt upprörd och grät då hon berättade att det var Rambodalsbussen som krockat, minns jag. Det dröjde inte länge förrän jag var hemma hos henne och tillsammans med vår vän Adam gick vi ner till fritidsgården. Det var fullt med ljus och blommor utanför ingången och det hela kändes mer och mer overkligt. Jag minns hur Cacke grät varje dag i stallet över sin förlorade lillebror, ändå fattade jag inte. Det var inte förrän när alla begravningarna var över som det som hade hänt faktiskt skönk in.

Idag är det tio år sedan olyckan utanför Örebro skedde, men jag kommer aldrig glömma.