Sedan jag kom hem från min asienresa har min älskade Ture blivit riktigt gammal och gaggig. Hur gammal vet jag ju inte, eftersom han hittades utomhus, övergiven, i vintras, men han har fått den typiska bakbenssvagheten som bara riktigt gamla råttor åker på.

Trots att vi har handikappanpassat buren, så att han lättare ska kunna ta sig överallt, så har han det svårt. Så sent som för några minuter sedan fick jag hjälpa honom upp till våningen dom får kvällsmaten på. Trots detta är han otroligt tjockskallig och envis. Han skall alltid klättra och vara med överallt, i huvudet är han som en ungråtta. Han älskar livet, han älskar att ligga i knät och bli kliad, han älskar mat, sina kompisar, och människor.

Det gör så jävla ont att veta att varje stund med honom kan vara den sista. Att undra, varje gång man kollar till honom, om han fortfarande lever. Jag sakar honom redan så otroligt mycket och han har inte ens lämnat oss än.

Skönt är ändå att veta att han är frisk, och relativt lycklig. Min älskade Ture.