Eller iallafall mig sjælv.

Ny lægenhet, nytt liv. Har varit dåligt med bloggande, I know. Kan skylla detta på direkt två saker: jag har inte haft tid och min dator har bestæmt sig før att icke samarbeta nåt mer med mig. (Røds dator, dærav mina exotiska æ & ø).

Førsta kvællen/natten i nya huset var væl sådær. Grannen ovanfør hade bjudit in till fødelsedagsfest, av gæsterna att døma (såg dom jævlarna i trapphuset) så låg medelåldern på festen runt 30 eller strax øver vilket gjorde deras respektløshet och idiotiska upptrædande æn mer irriterande.

Fest en fredagkvæll ær fine. Att man tænjer lite på det-ska-vara-tyst-efter-22-regeln kan jag leva med. Faktum ær att det inte behøver vara tyst førræn många timmar senare øht før min del. Men nær man væljer att spela Shakira och annat smuts på høgre volym æn på en rockkonsert klockan två på natten, vråla "THOMAS THOMAS THOMAS" så høgt man kan i femton minuter utan avbrott før att sedan køra igång med "JOHAN JOHAN JOHAN" istællet och så vidare, samt att dunsa, nej inte hoppa utan DUNSA, till musiken flera timmar i stræck, så blir jag lite ledsen i øgat. Det hade varit en vældigt lång dag med kånkande av massa tunga møbler och ænnu en lång sådan væntade dagen dærpå. Jag ville sova. Kunde inte. Efter två lackade jag ur och bussade væktarna från securitas størningsjour på fanskapen på våningen ovanfør. Synd bara att securitas tog øver en timme på sig att komma hit och att någon annan i trappuppgången redan hunnit døda festen før dom.

I øvrigt har det funkat finfint hær. Vi kan leva vårat inneliv i tshirt numera. Ælskart.

Nu ska jag dra åt helvete och gøra mig en sallad.