Tvåtusentalet var då det blev en innegrej att börja skylta med meningslöst skit som ingen bryr sig om, gärna baka in det redan i hälsningsfrasen då man träffar en ny person. "Hej jag heter Jonas och är gay." Eller "Hej, jag heter Liselotte och har den och den sjukdomen."

Det känns som att dessa människor bara försöker komma undan med sina tråkiga personligheter och gömma dom bakom sjukdomar och sexuella läggningar för att det är så himla exotiskt och spännande för betraktaren, tror dom.

Alldeles nyss hamnade jag på någons personliga presentationssida på ett stort forum. Där stog det såhär, varken mer eller mindre:

"Hej är en mamma som är 42 och som väntar på en utredning om adhd. Har en son som är 16 och som är diagnotiserad asperger sedan två år tillbaks. Är gift och har en dotter som är 14 också.

Hatar när livet står för stilla, och därför älskar jag mitt jobb som personlig assistent. Och det bästa av allt är att min bästa väninna som jag har som arbetskompis också fick sin diagnos adhd precis just nu och vi kan prata om våra problem

Det tror jag är det viktigaste, att våga prata och att hitta någon som har samma sak och att se det positiva av saken. Äter cymbalta och tegretol just nu."

Liksom WTF?

Nej nu jävlar blommar löken. Den öppna samhället har gått till överdrift.