Har under några veckors tid nu planerat att färga min, ack ej så jävligt assynliga, men ändå närvarande utväxt i håret. Den har inte direkt stört mig, men jag tänkte ändå att det bör göras, för om man hamnar i ett väldigt ofördelaktigt ljus, så ser mig utväxt nästa grå ut. Det är fett osnyggt.

Snål/fattig student som jag är tänkte jag även att denna gång lägger jag inte ut 1000;- på färgning hos frisör, utan jag köper hårfärg för hemmabruk istället, dock exakt samma färg som den jar har i håret. Inte samma märke som jag fick hos frisören, men samma förg, aka "djup kastanj" - och än en gång tackar jag det så in i helvete rättvisa livet för resultatet. "Va i helvete, vad mörkt det ser ut", tänkte jag när jag hade sköljt ur färgen ut håret. Men jag avfärdade tanken rätt snabbt då Morten sa, "Det ser nog bara sådär mörkt ut för det är blött, oroa dig inte." Jag drog igång hårblåsen, och fem minuter senare inser jag till min stora fasa, och även till viss glädje*, att HÅRET ÄR SVART! (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

* Jag har under de senaste tre åren velat ha håret mörkare, typ mörkbrun/svart, men min mor har grymtat elakt åt mig varje gång jag nämnt detta så jag har inte ens nästan vågat tänka tanken något mer. Hon tycker jag ska va ljus i håret som förr, med slingor och hela faderullan. Tönt!

Gudarna pissar alltså på mig som vanligt, även om resultatet vart halv-OK I guess, med det är alltså inte bara dig det är synd om Quincy.

Skillnaden på färgen enligt förpackningen och den jag fick på mitt hår är jävligt stor imo?!

(Detta är ett inlägg jag skrev för några dagar sedan men inte lyckades publicera. Inlägg från Birmingham kommer senare.)

Jag är snygg idag, sjukt snygg. Eller iallafall min arm är. Den ser sådär härligt nymisshandlad ut med sina blålila toner. Faktum är att den är misshandlad, på riktigt alltså, men kanske inte med flit. För att göra en lång historia kort, jag och hästen var inte helt ense om huvudida sadeljorden skulle användas till sadeln eller ej. Personligen föredrar jag att rida med en fastspänd sadel, Junior föredrar att bl riden utan. Det hela eskalerade alltså i en liten fight där jag blev dlå och Junior ångerfull. End of story.

Efter vår lilla konflikt stog hoppträning på schemat med Fia, Frexen, Jenny och Ginni. Frexen hade skitkul, Junior hade halvkul och Ginni hade kul ibland. Inget stopp, ingen rivning - vår egenkomponerade bana fyllde sitt syfte.

Väl hemma var det dags att kolla inkorgen på Fragbite. Vi hade ju som bekant postat en nyhet i vilken läsarna uppmanades att ställa frågor till det polska superlaget PGS. Jag tog på mig att vara fråginsamlare, så i nyheten fanns alltså en direktlänk till "skicka meddelande till Lancia". Ingen av oss räknade med speciellt många frågor från läsarna, men helt plötsligt hade jag ~350 meddelanden med questions for the pros. Och jag måste faktiskt berömma kidsen lite, då endast ett trettiotal av alla dessa innehöll fjanteri och oseriositeter. Ett par utdelade bannar senare och jag var good to go - för att sortera upp alla frågor och sammanställa allt skit. Jag var ju så sjukt ambitiös och skrev ner ALLA frågor, samt vilka användare de kom ifrån så det tog lite tid, och några timmar senare när rumpan började göra olidligt ont efter morgonens p-spruta*, klarade jag inte av att hålla till vid datorn något mer. Med 3/4 av frågorna sammanställda slängde jag över resten av jobbet på mina kära chefer. Tomas medgav senare idag att han hatar mig, och ändå var det inte han som fått göra det resterande jobbet utan hans stackars bror.

Just nu sitter jag på tåget, påväg till Stockholm. I Stockholm skall först mat styras, det är prioritet ett. Sen ska jag intervjua polacker - på engeksla. Jag gillar inte att intervjua på engelska, det är liksom inte min grej. Men jag gör det för bröderna H. Må de ge mig all kärlek och respekt i världen efter detta. Speciellt eftersom de skeppar iväg mig till Birmingham och CGS senare i veckan.

Efter intervjun bär det av till Gubbängen, närmare bestämt hem till Sara och hennes lilla monster Matilda. Barn är ju, vilket ni som känner mig vet mycket väl, en av mina lite svagare sidor och de väcker gärna onda tankar hos mig. Men, jag gillar Sarah så jag ska försöka gilla den lilla med. Hon sov ju sist jag hälsade på så vi hann inte umgås så mycket.

* För er som aldrig tagit en p-spruta skall jag tala om hur det känns. Själva nålsticket och insprutandet av denna till mängden tre liter(aaa lovar!!) vätska är uthärdligt men knappast behagligt. Det spänner i tamefan hela benet när det sprutas in, men gu vad det är värt det! Mindre värt är dock smärtan i hela högra skinkan (jag tar i regel sprutan i höger, ja), som man får leva med efter nålsticket och sedan i några dar. Hela skinkan känns som ett enormt blåmärke och både sitta och ligga är iallafall i mitt fall ganska smärtsamt. Har man dessutom ryggskott - vilket jag lyckats dra på mig nu, blir livet sjukt mycket roligare. Gud pissar på mig as usual.


Bilder kommer, seeya.